Jag är psykiskt sjuk. Och är alltså av många i samhället sedd som en galning, en människa med litet eller inget förstånd. En värdelös medborgare som kanske inte borde få finnas, eller ska helst gömmas undan och inte märkas.
För trots att vi nu lever på 2000 talet, så ser ändå verkligheten ut så.
Samhället ser ner på oss som är psykiskt sjuka.
Har man fått stämpeln ”psykiskt sjuk” så är slaget förlorat, liksom.
Och vad kan man då göra för att förändra samhällets attityd? Ja, du.
Bäst är nog om vi ”sjuka” kunde stå upp för oss själva och berätta, visa att vi inte är knäppa i huvet, utan helt normala människor, som bara mår lite dåligt ibland.
Problemet är just det, att när man mår dåligt, så orkar man inte alltid detta. Men den dag jag mår bättre, då vill jag berätta. Vill kunna hålla föredrag inför folk om hur det har varit och är. Vilka problem som finns inom vården och allt sånt.
Så att kanske de som bestämmer lär sig vad det är de faktiskt ska bestämma om. De som sitter där på ”sina höga hästar” och tror de vet allt, medans de i verkligheten inte vet nåt. De har ingen aning om hur livet kan vara för oss andra. Vad vi behöver, vilka resurser som borde finnas.
Fast för dem är det ju så klart enklare om de bara kan glömma och gömma oss, så vi inte märks och de inte behöver ta itu med problemet. Galningarna. Som är vi då.
Kanske vill de införa mentalsjukhusen igen, så de kan låsa in oss och låtsas som att vi inte finns. Men se det, det går vi inte med på!
—
Skrivet av mig i augusti 2004
Annelies Hörna 